Det pendlar mellan hopp & förtvivlan
Jag pendlar verkligen.
Jag känner ibland hopp och då kan jag klara allt.
Jag planerar saker som nyttiga middagar, ett hälsosamt liv, bakning, framtiden, saknar sjukhuset & patienterna & önskar jag kunde varit klar till sommaren och fått jobba. Jag känner värme, glädje och gemenskap.
Jag nynnar, städar och känner alla "tvång" man har som individ känns roliga och fyller en funktion.
Jag känner att jag vill leva, är inte rädd för döden och tänker att lever man så spelar det mindre roll att man dör.
Sen kommer ångesten, då startar tankarna. Jag känner hopplöshet över att fortfarande ha rätt dålig matlust stor del av tiden, att medicinen inte verkar funka, om jag kommer få rätt behandling. Önskar att jag kunde få igenom den behandling jag vet funkar i över 90% av fallen på såna som mig med mina sjuka tvångstankar.
Är rädd för att dö, eftersom jag inte kommer hinna leva innan utan bara slösa bort tid på den jävla skitångesten.
Samtidigt som jag ibland inte vet om jag vill leva, men lever då på det lilla hoppet om att jag ska få bli bra.
Men hur ska det gå, då jag itne får rätt behandling.
Kanske ska kontakta den där norsken ändå, som är så framgångsrik!!
Men då komemr tankar, ska man åka till norge då? Ska man betala en förmögenhet för att bli frisk? Jag måste ju kunna "leva" vid sidan av behandlingen och inte dedikera hela mitt liv till det sjuka.
Har ingen energi och orkar knappt lyfta en arm, vilket känns mer hopplöst då jag mår sämre av att bara sitta och fundera. Men benen orkar inte lyfta mig..
Så jag pendlar upp och ner. Och jag vet egentligen inte vad som är värst. Är så jobbigt med skiftningarna och nu är mina piller slut också och ingen läkare har ringt upp än. Jag vill ha dom imorgon å morgonen så jag slipper ligga handfallen i sängen. De är inte så starka och inte beroendeframkallande, men de lindrar oron(har jag fått för mig iaf).
Jag vet inte heller om jag får igenom min sjukskrivning än och inte vad jag ska göra då den går ut, för att ingen verkar kunna hjälpa till och säga hur saker funkar. Ingen verkar veta och allra minst jag.
Less, men just nu rätt pigg.
Ska hämta barnen idag för Micke ska hjälpa en kompis att flytta. Ska hämta dem nu, så de får komma hem tidigare och bra att passa på då jag har energi.
Ska nog baka med dom om dom orkar. Eller så gör vi ett pepparkakshus.
Nä, nu måste jag skynda mig dit!! Saknar dom som tusan!
Jag känner ibland hopp och då kan jag klara allt.
Jag planerar saker som nyttiga middagar, ett hälsosamt liv, bakning, framtiden, saknar sjukhuset & patienterna & önskar jag kunde varit klar till sommaren och fått jobba. Jag känner värme, glädje och gemenskap.
Jag nynnar, städar och känner alla "tvång" man har som individ känns roliga och fyller en funktion.
Jag känner att jag vill leva, är inte rädd för döden och tänker att lever man så spelar det mindre roll att man dör.
Sen kommer ångesten, då startar tankarna. Jag känner hopplöshet över att fortfarande ha rätt dålig matlust stor del av tiden, att medicinen inte verkar funka, om jag kommer få rätt behandling. Önskar att jag kunde få igenom den behandling jag vet funkar i över 90% av fallen på såna som mig med mina sjuka tvångstankar.
Är rädd för att dö, eftersom jag inte kommer hinna leva innan utan bara slösa bort tid på den jävla skitångesten.
Samtidigt som jag ibland inte vet om jag vill leva, men lever då på det lilla hoppet om att jag ska få bli bra.
Men hur ska det gå, då jag itne får rätt behandling.
Kanske ska kontakta den där norsken ändå, som är så framgångsrik!!
Men då komemr tankar, ska man åka till norge då? Ska man betala en förmögenhet för att bli frisk? Jag måste ju kunna "leva" vid sidan av behandlingen och inte dedikera hela mitt liv till det sjuka.
Har ingen energi och orkar knappt lyfta en arm, vilket känns mer hopplöst då jag mår sämre av att bara sitta och fundera. Men benen orkar inte lyfta mig..
Så jag pendlar upp och ner. Och jag vet egentligen inte vad som är värst. Är så jobbigt med skiftningarna och nu är mina piller slut också och ingen läkare har ringt upp än. Jag vill ha dom imorgon å morgonen så jag slipper ligga handfallen i sängen. De är inte så starka och inte beroendeframkallande, men de lindrar oron(har jag fått för mig iaf).
Jag vet inte heller om jag får igenom min sjukskrivning än och inte vad jag ska göra då den går ut, för att ingen verkar kunna hjälpa till och säga hur saker funkar. Ingen verkar veta och allra minst jag.
Less, men just nu rätt pigg.
Ska hämta barnen idag för Micke ska hjälpa en kompis att flytta. Ska hämta dem nu, så de får komma hem tidigare och bra att passa på då jag har energi.
Ska nog baka med dom om dom orkar. Eller så gör vi ett pepparkakshus.
Nä, nu måste jag skynda mig dit!! Saknar dom som tusan!
Kommentarer
Trackback
