Är du godtrogen eller cynisk?
Jag såg aldrig det dåliga i nån människa utan det som var bra.
Jag har blivit äldre nu och ser visst dåliga saker i andra, men det är nog inte det jag sätter fokus på.
För jag tror inte på ondska.
Okej, vissa människor verkar vara rakt igenom onda men jag tror ändå det beror på en psykisk störning eller något inlärt beteende från barndomen. Något gick fel helt enkelt.
I övrigt så tycker inte jag en människa definieras av sina handlingar, eftersom det är skillnad på att göra dåliga saker och vara en dålig person.
För de flesta har nog något gott inom sig.
T.ex. så kan en brottsling som gjort de värsta saker säkert vara väldigt kärleksfull mot sin familj.
Då är man inte ond rak igenom.
Men om en människa(helst i ung ålder) gör väldigt gumma grejer så är det lätt att definiera dem som dålia personer.
Detta får i sin tur denna människan att definiera sig själv som en ond person och utföra ännu mer dåliga saker, för så gör en dålig människa.
Jag tror det är svårare att vara elak mot någon som är snäll och försöker hjälpa en.
Visst, de som redan är för långt inne i spiralen drar nytta av oss godtrogna.
Och man kan inte stå ut med vad som helst.
Men jag ser hellre det goda i människor, än det onda.
Antagligen kanske därför jag så ofta blir besviken med.
För jag tror att bara man är snäll så kommer deras goda sida fram.
Och så är det ju inte alltid.
Tyvärr blir man istället trampad på rätt ofta då.
Man ska vara egoistisk.
Men jag vill vara godtrogen, jag vill inte vara cynisk.
Istället måste jag tuffa till mig lite och om någon sviker min godtrogenhet och gör en massa dåliga saker, ja då tappar de min respekt med tillslut.
Och har de gjort det, är det svårt att få tillbaka den.
Men om jag är beredd på att bli överkörd, kanske jag inte blir lika besviken.
Sen så måste jag lära mig att säga ifrån.
Istället trycker jag allt inåt, eftersom jag inte vill såra någon annan.
Kan vara minsta småsak.
Men jag måste nog börja med det, för det är oerhört skadligt för en själv att aldrig säga till någon vad man tycker.
Vad gör det egentligen om jag inte alltid är snäll?
Kommer jag må sämre av det?
Nej, tvärtom tror jag.
Hur som helst, det kanske krävs en blandning av dem båda?
Vad tycker ni?
Hur är ni, om man nu ska dra det till ytterligheter.
Är ni godtrogna eller cyniska?
Och hur mår ni av att vara på det ena eller andra sättet?
Jag hoppas många svarar, kan bli som en liten undersökning som ni ställer upp på för min skull.
Så jag kan utvärdera vad som är bäst för att må bäst.
Nu fårni gnugga tankeknölarna lite, för min skull!!
Jag är precis som dig, väldigt godtrogen, tror att alla är snälla å är precis som mig. sen när någon gör något mot mig, eller säger något som jag tar åt mig av mår jag jättedåligt, skulle verkligen vilja vara starkare i mig själv å kunna säga vad som är fel, eller kanske göra som alla andra å säga rakt ut vad dom tycker och tänker, men de är jäkligt svårt när man är inlärd att alltid vara snäll å trevlig. Men de tåls att tänka på, jobbar man på det kanske man klarar de!..
Ja man är ju de dumt nog..=/ Men va ska man göra åt saken? Idag tycker jag det verkar som alla säger vad dom tycker och tänker rätt ut, spelar ingen roll var jag är så är allla så..eller kanske man bara lägger märke till dem som står ut å säger allt dom vill!? Tror däremot att många fler i norrland är inåtvända å osäkra, mer än dom söderöver som tar för sig mer..ju längre ner man kommer, desto mer självsäkra människor träffar man... så de måste ju ha med omgivning att göra hur man blir!
Jag är precis tvärtom. Om jag ska välja vad som passar bäst in på mig av cynisk och godtrogen så är det utan tvekan cynisk. Det innebär dock inte att jag inte mår jätte dåligt ifall någon väl behandlar mig illa. Jag bryr mig lite för mycket om vad andra tycker och även lite väl mycket om hur andra mår (låter stört, men tillbringar man för mycket tid med att oroa sig för hur andra mår så mår man ju sämre själv). Jag skulle vilja bli mer godtrogen men hellre lite mer åt det cyniska hållet än åt det godtrogna. Det värsta med att vara cynisk är att jag är på min vakt 24/7 och har få, om ens några, människor i mitt liv som jag litar på till 100 procent. Har även svårt att ta emot komplimanger eftersom jag alltid antar att det finns någon baktanke bakom den. Vilket även är en av anledningarna till att jag haft psykiska problem sedan jag var 6-7 år. (är 23 nu).
