SamboMammaStudent

Läste det idag på en sida på familjeliv.
Det är så sant.
Jag har aldrig levt i princip, bara kämpat för att ta mig genom dagen.
Vad är det för mening med det?
Att kämpa sig igenom livet, så man har klarat det så man kan dö?
Nej, livet är  ju att njuta och ha roligt.
Och visst har man plikter, men de orkar man ju med om man får sina doser med glädje och njutning.
Jag lever inte, jag överlever bara och knappt det.
Usch, jag vill inte ha det så.
Jag ska kämpa för att leva och jag hoppas jag senare kommer kunna meddela att jag faktiskt gör det.
Det är ju egentligen hemskt, för jag har ju så mycket att leva för.
Men har man inte känslan, spelar det ingen roll.
Okej, det spelar väl roll för det borde va enklare för mig att finna glädjen som har den men inte kan uppleva den.
Än den som varken har glädjen eller något i sitt liv som skulle kunna få en att uppleva den.

Det spelar ingen roll om du har fina möbler, tända ljus och en perfekt familj.
Myset, glädjen och lågan är något man måste finna inom sig.

Visst, hjälper yttre faktorer såsom ljus osv.
Men jag finner alltid den känslan hos andra men inte hemma hos mig själv.
Därför den finns inte inom mig.
Jag kan få suga in den hos andra, men det är ju för att jag tar in deras känslor och mysfaktor.
Då kan jag också få smaka på dessa  ljusglimtar.
Jag hoppas jag finner min mysfaktor inom mig så småningom!!


Ha en fortsatt bra tisdag:)