Känner ni någon sån?
Ni vet såna människor som man aldrig vet var man har?
Som kan vara förstående, trevliga och tillmötesgående på alla sätt och vis.
Och den andra dagen är de raka motsatsen.
Det är så jobbigt med såna människor, eftersom man ena dagen vill överösa dem med tacksamhet och andra bara hata dem.
Helst jag, som överanalyserar allt finner såna människor lite överallt.
Helst såna som har lite makt över en.
Iallafall så tar jag till mig det goda, men man blir ju så handfallen då det sura, elaka tar över dem.
Inte vet jag, jag kanske också är en sån.
Man märker ju oftast hur andra är, fastän man är så själv.
Ungefär dom som kallar andra för skvallertanter, oftast skvallrar de mest själv.
Heter något, som jag inte kommer på nu.
Nån psykologisk term, nån som vet?
Hursomhelst, jag är ju som sagt godtrogen och står med kniven i magen varje gång nån gör en sån vändning mot mig.
Hatar att inte veta var jag har folk, det får mig att känna maktlöshet och frustration..
vet inte den psykologiska termen, men det är väl samma som principen: "utifrån sig själv dömer man andra" :).
En tanke bara. ha det bra!
