SamboMammaStudent

Har nyss ätit en brakmiddag, med klyftpotatiis, kyckling, cremefraiche-sås och spenatsallad.
Och jag har nog inte ätit så mycket på hela veckan som jag nyss åt.
Så tror ni jag blev trött?
Min kropp är på starving-mode.
Snacka om att jag kommer gå upp alla kilon och mer därtill säkert, nu när jag fått tillbaka matlusten.
Fast jag orkar inte riktigt bry mig, eftersom jag är så jävla glad att jag kan äta igen!!
Nu hoppas jag bara min kropp snart hänger med mitt humör.
Den har helt kajkat ihop. Bl.a. har jag fått en grym kramp i matstrupen som enligt farbror(eller tant egentligen) DR:n kommer av stress.
Det känns som om den ska vända sig ut och in, typ.

Sen har jag städat min lägenhet idag.
Nu luktar det inte som nån dött därinne längre.
Det är beboeligt igen:-)

När jag städade hade jag mycket tid med tankarna.
Jag tänkte återigen på hur vi bemöter människor som av olika skäl befinner sig i sorg.
Tänkte på frågan "Hur mår du?"
En artighetsfras, som man förväntas svara "Jag mår bra, själv då?" på.
Okej, man kanske inte börjar säga till nån på ICA att det är skit.
Men till ens nära borde man kunna det, för man mår så jävla mycket bättre om man får dela sorgen med nån.
T.ex. om nån dött, så beklaga hellre sorgen än ta omvägen.
Vad är man rädd för?
Att personen i fråga ska bli ledsen?
För ledsen är den ju iallafall, kanske bara är skönare att veta att nån bryr sig och om det kommer en tår, ja vad skönt att slippa bära den ensam.


Fast alla är ju olika, men medmänsklighet är något vi borde slösa med tycker jag.
Och om nu den här personen på ICA svarar skit, ja då skulle jag gissa på att den personen mår väldigt dåligt.
Eftersom hon säger det till dig, på ICA, måste hon vara väldigt ensam i sin sorg.
Så är det inte då en väldigt liten gest att dela sitt öra tillhenne?
Sen att man kanske inte har tid att stå en timme förstår jag, men då kan man ju ursäkta sig och vara ärlig och säga att man har bråttom.
För tänk vad mycket denna gest av medmänsklighet säkert betyder för den enskilda personen.
Nåt jag tänkte på bara(Hoppas det inte gör nåt att jag lånade ditt exempel Elisabeth!!).

Sen har jag kommit på varför jag skriver så personliga saker på min blogg om mig själv.
Det är för att jag vill hjälpa till att visa att det är okej att visa sitt rätta jag.
Jag förstår att man inte orkar läsa om tråkigheter jämt, men ingen är perfekt.
Sen att man kanske inte vill dela det med alla är ju en sak, men jag vill inte upprätthålla en idyll som jag så tydligt inte lever i.
För då tror man ju absolut man är ensam i världen.
Om en enda person som känner som jag läser om mitt liv, ja då kanske jag har hjälpt en att orka söka hjälp och fått den personen att känna sig lite mindre ensam.
Mitt mål i livet är inte att verka perfekt, det är att leva mitt liv och en stor mening av det är för mig att försöka göra nån skillnad i världen. I stort eller smått!!


Nu ska jag jäsa en stund till, sen plocka undan det sista.
Senare blir det kladdkaka:-)